Jäkligt materialistiskt, men jag tänkte på en sak igår…

För några månader sedan har jag inte ens kunnat drömma om att äga Alpinestars skinnställ, hjälm, handskar och stövlar av högsta kvalitet/säkerhetsklass, inbokade körlektioner, risktvåan, och teoriprov för att vara på god väg mot min tidigare dröm som jag haft sedan sisådär 2012, dvs sedan 10 år sedan – att kunna ta MC kort och kunna känna friheten och adrenalinet. En liten dröm som har återuppstått varje vårsäsong när man såg första motorcyklar efter en mörk vinter. Varje sommardag som var sval, varje sommarkväll då man hörde ett högt varvtal susa förbi på vägen.

Jag vet faktiskt inte vad som hände detta år, men väldigt snabbt insåg jag att jag spenderade halva nätter på att söka information om allt kring MC, körkort, skyddskläder, MC märken och vips så är garderoben full och våren är räddad med inbokade lektioner samt en plan mot mål. Är jag tillräckligt duktig och klarar av uppkörningen från första försöket blir det nog en MC till sommaren också. Något jag inte kan ens drömma om just nu faktiskt, men tankarna finns där ändå. Vem vet – kanske!

Egentligen ganska tokigt – varför drömmer man inte mer, eller ja, åtminstone oftare? Och varför drömmer man inte mer om några globala saker som har ännu större påverkan på ens liv och ens omgivning? För egentligen, om man ska vara ärlig, så är det ju ganska enkelt att drömma, och finns det drömmar löser man ju alltid de där små steg mot att nå dessa drömmar, right?

Under kommande året ska jag drömma ännu mer. Jag är tacksam för min omgivning som är bra på det – det ska jag också lära mig att göra, för att ta de där stegen mot att nå drömmarna är jag tydligen redan bra på. Det är bara drömmarna som saknas. Det har jag insett nyligen i det där hamsterhjulet som är så farligt.