Helgen som nyligen passerat så snabbt har nog varit den mest hektiska helgen på länge. Det är självförvållat dock, låt mig förklara.
Lördagen skulle spenderas med en massa fysiskt krävande aktiviteter, och lustigt nog råkade dessa samlas under en och samma dag utan möjlighet till ombokning. Jag ville så gärna delta och testa mina egna gränser…

Förmiddagen skulle spenderas på en MC där SMC Knixkurs skulle stå för underhållningen och utbildningen – mer om det separat i nästa inlägg.
Eftermiddagen skulle dock bli desto varmare och Stockholm Halvmarathon stod på agendan.
På kvällen skulle jag träffa en kollega för en bit mat, men skulle naturligtvis hinna hem emellan för ombyte.

Jag vet inte hur jag tänkte, men 4 timmars aktivitet på hojen följt av 2 timmars dryga löptur i 24-graders värme var ändå rätt utmanande.

Jag kom till startlinjen i tid och värmde upp. Jag åt och drack lagom rätt inför ett lopp som jag inte gjort på cirka 5-6 år, men visst hade jag en ambition om att nå ett bra resultat och måltid. Hur tänkte jag där?

Den korta versionen av detta är att närmare än såhär till mållinjen har jag inte varit. På bilden står jag på andra sidan staketet – tyvärr.

Det blev helt enkelt för lite träning, för mycket annan aktivitet än fokus på löpningen den dagen och kroppen orkade inte med – för första gången i mitt liv fick jag kliva av ett lopp. Trots att jag lyckades springa 10km av 21km så valde jag att ta hand om min kropp än att plåga den. Ibland måste man välja…även om det skapar ett hack i lopp-kurvan och skadar egot.

Så jag återupptar seriös träning för att kunna göra en sk. come back och slutföra ett lopp med ett bra resultat under kommande säsong. För det kommer det behövas lite uppoffringar och det är jag redo för, eftersom det väger upp för den sämsta känslan när man behöver bryta ett lopp som man sett fram emot så länge.

Bästa tiden jag haft på Halvmarathon var under 2015 då jag sprang på 1 timme och 50 minuter. Dit ska vi igen!