Senaste dagarna har spenderats på MCn när jag lyckades hitta nya och återbesöka gamla ställen. Jag inser att jag har blivit mer van vid hojen och hittat hem efter 80 mil i sadeln – jag har fortsatt stort respekt för motorcykeln dock. Nu känns varje resa tryggare och tryggare och jag inser skillnaden i små rörelser som jag gör vid körning när jag fortsatt testar mig fram utifrån den teoretiska kunskapen som jag lärt mig under den gedigna utbildningen. MC är ändå ganska robust maskin, men rörelser som man gör på MCn påverkar körningen väldigt mycket.

För mig, att ha hoj är mer än bara friåkning utan riktigt mål och bara fika. För mig har hojkortet varit en fysiskt och psykisk utmaning – dels behöver man vara skarp i huvudet för att motoriken, körplaneringen och balansen ska fungera snabbt och korrekt, men samtidigt behöver man vara fysiskt stark för att musklerna ska hålla uppe kroppen och också behöva motverka de krafterna som MC-åkning utsätter kroppen för. Jag är nöjd med målet och faktumet att det ger mig nya utmaningar samt upplevelser.