Alex Persson

Been there, done that…

Tutankhamun utställningen är ganska intressant, men lite mycket text att läsa och lite för många oäkta föremål (om ens något riktigt?). Den får 3 hieroglyfer av 5 möjliga.

En gång i tiden drömde jag om att kunna springa hem på väg från jobbet… En enkel dröm, men så många ursäkter – för långt, för kort, för dåligt väder, ingen ryggsäck att springa med, inget omklädningsrum på jobbet, för lite tid, för mycket jobb…

Idag, som några gånger tidigare har jag lyckats springa hem från jobbet. Ännu en dröm som går i uppfyllelse. Och jag är tacksam. På riktigt.

Lägenhetsbyte – ett för mig så avlägset ord. Fram tills typ nu. Nu när jag har börjat landa i att vi har ju faktiskt flyttat till en ny lägenhet!

Vad är sannolikheten att man byter ens egna nyproducerade lägenhet mot en större lägenhet som också är nyproducerad, eller är rättare sagt där huset har samma byggår? Vad är sannolikheten att man kommer tycka om planlösningen i den nya lägenheten? Att den lägenheten man byter till finns i samma område som är familjevänligt? Att hyresnivån är acceptabelt? Att bytet går smidigt till utan att någon luras på vägen? Att det finns så få inblandade som möjligt för att det ens ska vara intressant och smidigt? Att det känns som ett uppköp hela vägen från beslut till att man några månader in i bytet tycker att det är det bästa som hänt hittills? Wow!

Bakgrunden till det hela är egentligen en kombination av flera faktorer: tristess, snöstorm och en lunch. Vad har dessa gemensamt?

En kväll hade jag ganska tråkigt och efter att ha landat ett nytt jobb var det dags att starta upp nya projekt. Det hade lätt kunnat bli en ny bil, men jag är nöjd med min nuvarande, så ett byte var inte riktigt aktuellt. I alla fall inte än. Valet av projekt: en ny lägenhet. Om det går. Om den finns där ute. Om…

In på stockholm.bostad.se och leta där. Efter någon vecka har vi fått fram ett förslag som lät intressant. En trea på 80 kvm i en nyproduktion. Ett problem – avstånd till city var inte den bästa, men grön linje på tunnelbanan var i alla fall tilltalande. Vi gav det ett försök och gick på visningen. En kall och blåsig höstdag gick vi iväg och det är här det roliga började.

Vid den tidpunkten var det snöstorm i Stockholm. Rekordmycket snö i hela staden, snöröjningen är under all kritik och som om det inte var nog hade bilen fortfarande sommardäck på. Det fick bli en god anledning till att ta tunnelbanan. Sagt och gjort – vi hamnade rakt ute i bushen. Hässelby Strand, nästan ändhållplats. Där lägenhetshus möter villaområde – sista huset på utkanten med en “naturnära upplevelse” som en mäklare skulle säga, men som i själva verket betyder “utsikt mot ett bortglömt, mörkt skogsparti där en och annan skum person passerar när du minst anar det”.

Tittat runt och svarade nej. Det var inte värt besväret helt enkelt. En sunkig lägenhet som var nergången på de få år som den nyttjats sedan huset byggdes klart.

Vi åkte hem efter visningen och efter en promenad i ghettot satt vi helt plötsligt på tåget – rätt tomt på folk, så jag satte ner mig, vilket inte händer så ofta. Det var just då någon huvudlös yngling sprang förbi och råkade, oavsiktligt, träffa mig med en basketboll i huvudet. Vände sig om snabbt och bad om ursäkt samtidigt som jag insåg att det var inte värt besväret att läxa upp honom – det var ändå ett förlorat fall. Stationerna passerade… Kommentarerna om att vi inte skulle flytta dit haglade, vilket stärkte vårt beslut… Dagarna gick…

En vacker dag, när snökaoset var fortfarande ett faktum, men alla dödliga började vänja sig vid den olämpliga hanteringen av snöröjningen i Stockholm så var det dags för en lunch. En lunch på jobbet i vanligt tempo. Klockan var cirka 12:30 en fredag. Det var helgen innan som vi tittade på lägenheten och minnet av bollen i huvudet, ghettopromenaden skulle utraderas av en ny spännande helg. Minst sagt.

Vid lunchbordet sitter jag och…vid den tidpunkten ingen mer. Det är då min kollega, låt oss kalla honom Mr. M. kommer in och sätter sig mittemot. Vi snackar mest skit, om det vardagliga, och M undrar om det går bra att ta sig till jobbet med bilen nu när snökaoset har plågat staden som pesten själv. Jag svarar med att jag tar tunnelbanan under dessa svåra dagar och eftersom nya vägar leder till nya upplevelser så berättar jag om helgens upplevelse, visningen, bollen i huvudet och hur ironiskt allt detta är med tanke på att även småsaker som händer alla dagligen känns som en upplevelse om man bara kommer utanför den egna bubblan.

Reaktionen jag får från Mr M. då är: “Men vänta, letar du efter en ny lägenhet? Bor du i hyresrätt nu? Visst är det en tvåa du har?”

-“Ja och ja!”, svarar jag undrande.

-“Jag har en nära vän som också letar en lägenhet och vill byta sin trea mot en tvåa!”, säger M.

Under några sekunder, medan jag tuggar i mig maten, hinner jag fungera om vad är egentligen sannolikheten att jag ska hitta något som också är nyproducerad och lika fräscht som min nuvarande lägenhet, där hyresnivån är lika passande som planlösningen, men framför allt där området är relativt barnvänligt. Sjöglimt, rätt våning och annat stök var inte ens på kartan då.

Inom närmaste 3-4 meningar som vi byter får vi inse att dessa lägenheter ligger cirka 600m fågelvägen ifrån varandra. Känslan redan då är “Wo….” som skulle kompletteras med “…ow!” redan under helgen. Vi bokade nämligen ett möte mellan mig och Ms vän och fått inse att lägenheten är rena drömmen för oss. Känslan var ömsesidigt och måndagen därpå skickade vi in alla papper som krävdes för att få igenom bytet. Formalia hit och dit. Några månaders väntetid och 28 december 2016 fick vi veta att vi kommer kunna flytta. Den perfekta nyårspresenten!

Det var då vi visste att ett nytt liv startar 1 februari 2017 – dagen vi skulle inse att ett lägenhetsbyte är möjligt och kan vara lyckat.

P.S. att flytten och den kosmetiska renoveringen skulle ta sin kraft var det ingen som tvivlade på. Det får bli ett annat inlägg om den resan, men redan nu kan jag sjunka in i den nya soffan, titta ut i fönstret (med utsikt mot vattnet) som sträcker sig från golvet till taket och samtidigt som jag ser flygplan från Bromma lyfta mot nya höjder tänka att “the sky is the limit” det gäller bara att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt samt ha lite drömmar.

Tack Mr. M. – I owe you one för den lunchen.