Satt och läste en artikel om Cyberpunk 2077 spelet. Artiklen ingår i vår utbildning inom projektledning, men trots att jag inte spelat spelet har jag hört talas om de problem som spelets ägare omgärdats av vid lanseringen av det. Anyway, jag läste det på en utskrift, men av praktiska skäl att kunna få läsa det ostört jämfört med vad man skulle kunna göra från mobilen. (oops, börjar jag bli gammal?). Det jag noterade när jag närmade mig slutet av sidan 5 var att jag ville vända blad och läsa vidare, men jag vände inte blad som man skulle utan försökte scrolla med tummen på pappret. Hur galet är inte det? Kom på mig själv att jag gjorde det och skrattade högt. Var jag för fokuserad på läsningen eller har jag blivit för beroende av mobilen? Uppenbarligen så läser jag böcker och pappersartiklar, men likförbannat vill tummen scrolla… Undrar hur tummarna på människor kommer att se ut om några generationer – välutvecklade och superflexibla?

 

En annan tanke som slog mig – vi är ju konstant uppkopplade…

Bilen uppkopplad, till både elnätet, mobilen och olika tekniska lösningar längs med vägen. Maten levereras hem i princip automatiskt. Lampor schemalagda att sättas på och stängas av beroend epå dag och tidpunkt. Betalningar går in / ut i tid via banken. Värmefläkten i badrummet inställd till värma upp rummet på morgonen. Livet händer i mobilen som räknar tiden jag ser på den och antal steg jag gör när jag förhoppningsvis inte titar på den. Dammsugarroboten åker omkring när det behövs. Fyra datorskärmar på mitt bord där jag kan styra det jag skriver med rösten. Hörlurar känner av om jag lyssnar eller inte… Saknas väl en dusch som slås på automatiskt när jag ställer mig framför den och ett transportband mellan sängen, soffan och kylskåpet :) Läskigt eller bra?