Trots pandemin har vi lyckats vara utomands i två veckor. Det har varit nödvändigt och väldigt personligt och privat, så tyvärr inga fler detaljer kring det. Det intressanta är att det har varit de mest hektiska veckor i mitt liv, men trots det har jag lyckats fundera och släppa allt. Nåja, jag jobbade ju och de på jobbet har inte ens märkt att jag varit borta (jobb hemifrån och bra chef har sina fördelar).

Det jag insåg är att livet är kort och trots en mentalt turbulent period har jag lyckats landa mentalt. Detta kommer att gå till historieböckerna och ett slags nollställning av allt som är oväsentligt.

Jag har lyckats vara nära de jag älskar mest, både mentalt och fysiskt och inte minst lyckats hitta ro. Det är jag väldigt glad över! Ville mest skriva ner detta här som en punkt i livet då jag insåg att jag behöver mer fokus i mitt liv och fokuset ska ligga på nära och kära, för utan dem är allt annat oväsentligt. Punkt.