Ok. I must confess. Fram till att jag fyllde 30 har jag varit flygrädd. Eller ja, rättare sagt känt mig obekväm med att flyga, för det har jag ändå gjort och fram till att jag fyllt 30 har besökt ett 20-tal länder, mest i Europa, men även varit i New York och New Delhi. Ja, jag har också flygit inrikes i Indien med deras lokala low-cost flygbolag – en upplevelse i sig. Så det är inte så att jag har tagit färjan istället för att flyga när jag skulle över Atlanten, men ändå…

I skrivande stund är vi på väg att landa i Stockholm och har börjat nedstigningen. Jag sitter på plats 19F och har därmed utsikt över högra vingen då jag sitter vid fönstret.

Det är inte alltid jag självmant valt platsen vid fönstret. Långt ifrån. Jag har snarare suttit i mitten av planet och vid gången – mest för att det inte skakar lika mycket men också eftersom jag vid en nödlandning skulle ha en möjlighet att snabbt ta mig ut över vingarna. Det finns andra fördelar som att exempelvis bättre känsla för planets rotationer när det lyfter eller svänger i luften – man blir då mindre påverkad av just själva vibrationer under flygningen.

Efter att ha flygit en del och när jag just nu har 6 flygningar under de senaste 2,5 veckorna har jag nu börjat njuta av flygturerna. Det är en enorm avslappning och en chans till att lära sig något nytt (läsa) eller fundera kring saker man gjort, gör just nu och ska göra.

Så har det naturligtvis inte alltid varit. Jag har alltid varit intresserad av flygplanens konstruktion samt av en konstig anledning även flygolyckorna. När jag flög kunde jag lyssna på alla ljud som planet gav ifrån sig, läste om flygplansmodellerna som jag skulle flyga med och deras olycksstatistik och ja, även haft ritualer som att kliva in i flygplanet med högerfoten först (ok, det hände två gånger :) ).

Jag har lärt mig att det farligaste momentet är när planet går över från en V1 till en V2 fas och kaptenen beslutar om att lyfta eller inte samtidigt som att hastigheten är över 250km/h, landningsbanan är nästan slut och planet är fulltankat, dvs en god scenario för en explosion om man skulle tveka eller avbryta starten.

När planet väl lyfter är det en massa saker som händer men allt sker i en viss ordning vilket gör det enkelt att se om det avviker från det vanliga mönstret. Vissa saker hör man (hjulen åker in, klaffarna dras in) och vissa känner man (man svänger eller avslutar stigningen genom att plana ut).

Dörrarna till planet stängs. Bagageutrymmet låses. Rutschkanorna aktiveras. Kaptenen välkomnar ombord (detta görs oftast för att passagerarna ska känna igen rösten som vid en eventuell nödsituation skulle känna igen kaptenens röst som då ger order om nästa steg). Säkerhetsgenomgång. Kontroll av bälten. Samtidigt sker troligtvis en push back. När planet är redo att accelerera tänds lamporna för säkerhetsbältet på, av och på igen som en signal till flygvärdinnorna. Planet drar iväg och lyfter. Några minuter sedan vid 10000 fot släpper kaptenen iväg flygvärdinnorna osv osv osv tills man börjar landa igen. Samma sak varje gång.

Det finns ingen anledning till oro. De har övat och gjort det tusen gånger. En flygolycka är mer dramatisk av den anledningen att man vet i förväg att man ska dö (medan man närmar sig marken och faller fritt) men är inte värre än en bilkrock med dödlig utgång. Sannolikheten för det är mycket lägre dock så det är lugnt att flyga.

En annan sak som jag insåg är att man kanske inte är rädd för själva flygningen utan att man är rädd för att man inte ser vad som händer där framme i cockpiten och vart vi är på väg vid en plötslig stigning eller annan manöver. Att inte veta och inte ha kontrollen är det som gör en rädd. Men så snart man litar på de som kör antingen taxibilen eller flyger planet så känns allt mycket bättre. Det är nog det som gjort det mycket enklare för mig.

Jag skulle vara oerhört glad om detta kunde hjälpa någon, även om det bara är en person.

🛩