Bilder och pengar
Under 2004 i december har jag varit med om en explosion på Sveavägen. Mitt rum var närmast trapphuset där väggarna rasade efter en stor explosion. Så har jag vaknat av att min mor skrek och trodde att jag låg död i rasmassorna. Själv var jag livs levande – jag låg och sov utan att höra explosionen (antagligen slog det lock för öronen) förrän jag väcktes av min mor. Det första jag tänkte på var: ”Var är min kamera!? Det här kan bli bra bilder!”, så medan alla evakuerades ur huset fick jag tag på min kamera och började plåta.
När jag var väl utomhus har Expressens fotograf letat upp mig och meddelade att han ville köpa mina bilder, eftersom fotograferna inte fick komma in i huset själva pga den stora rasrisken och avspärrningar. Bilden blev såld och blev min första bild som publicerades i media.
Sedan dess har jag tagit många bilder som har publicerats i media. Bland annat har jag noterat att mina bilder publicerades i Västerbottens kuriren.
Nu är det 2010 och många tidningar har börjat samla bilder från vanliga läsare genom att be de skicka in sina bilder via SMS eller e-post. Men en sak jag har alltid tänkt på. Varför tar de emot bilder från utryckningstjänsten? Borde inte dessa människor koncentrera sig på sitt jobb? Eller är det platschefer som tjänar extra stålar genom att sälja bilder till media medan deras team jobbar och räddar liv? Det handlar om stora pengar då en bra bild kan kosta 5000.- i svensk press.
Detta återkopplar jag till dagen jag tog min första mediabild. Samtidigt som de första människor fick komma in i huset på Sveavägen efter explosionen var det en besiktningsman från försäkringsbolaget som tog med sig en kamera och plåtade skadorna – enligt honom för att dokumentera… Han var den enda personen som förutom mig tog bilderna den dagen i vår lägenhet. Dagen efter var hans bilder publicerade i Dagens Nyheter som han sålde bilden till.
Het nyhet? Ja! Bra bild? Ja! Bra betalt? Mycket troligt!
Kommentering avstängd