Sprang hem idag, som ni ser ovan. Känns bättre och bättre för varje gång efter mitt besök hos Access Rehab. Även om tempot är inte bra nog, så tar jag det väldigt försiktigt. Anledning till det? Just det jag har ju inte berättat…

Såhär var det. Efter att jag har behandlat det högra knät och benet så kändes det direkt mycket bättre – jag “flög” hem, dessutom fick jag rekommendationen att fortsätta springa i mindre omfattning, så att alla leder skulle landa rätt igen. Jag var bra sugen på att gå ut och springa – inte minst på grund av att jag brukar gå på magkänsla och den sa – “ut och kuta, gärna i terräng!”.

Under helgen som kom gick jag upp väldigt tidigt. Det pirrade i magen av att jag ville ut och springa. Ut till Hagaparken, så som jag har gjort säkert 1000 gånger förut. Brunnsviken runt är favvorundan. Här är det förresten.

Några steg in i rundan var känslan fantastisk. Måste säga att balansen var något rubbad då jag fick mitt högra ben förlängd en centimeter och ja, det kändes lite ovant att kunna springa rakt. Hursom… jag var på min femte kilometer. Stigen jag sprang på var smal och terrängen var rätt kuperad. Plötsligt dyker två tanter upp runt hörnet och jag väjer lite för att inte springa in i dem. Det är här det roliga händer. Den nyligen finbehandlade, nyläkta foten och knät får för sig att tappa det helt. Fotleden vrider sig 120 grader inåt och jag faller som en mindre elefant. Galet klumpigt och nästan i händerna på de chocked tanterna som tror att jag börjar anfalla, medan jag försöker egentligen rädda det som går att rädda (inte mig själv, för det är redan kört, men däremot telefon, bilnyckeln och kläderna). Boom! säger det och jag är heltäckt i damm och känner av att cirka 500 småstenar har trevligt nog satt sig fast i vänstra benet. Försökte komma upp och jäklar insåg jag – min höger fotled var stor som en apelsin och jag kunde inte gå…

Tanterna försökte hjälpa till och ringa en ambulans, men jag lovade att jag var OK och började halta iväg in i skogen för att (!) avsluta joggingturen.

Här måste jag ändå göra en notis – det är den enda händelsen då jag avbruter ett träningspass eller ett lopp för den delen. Jag har aldrig brutit en runda. Visst har jag börjat gå istället för att springa då kroppen inte kändes bra, men aldrig vänt hemåt utan att gå i mål på ett eller annat sätt!

Nu gick det inte. Jag haltade tillbaka till bilen efter att ha insett att det här är slutet för dagen. Det tog mig 1,5 timme att gå tillbaka den sträckan som jag sprang dit på cirka 25 minuter.

Hem. Dusch och tvätta såret. Upp med benet och på med all is från kylen.

I skrivande stund är svullnaden till stora delar borta. 1177 vårdguiden har gett rådet att inte belasta så hårt, därför har det blivit kortare rundor i lagom tempo. Jag fick också veta att en svår stukning som jag har råkat ut för läker på cirka 6 (!) veckor. Det ni!

Nu sitter jag och drömmer bort till onsdagen, för då… Då ska jag med Stockholm City Triathlon på en open water träning. Jag vill verkligen testa och se om kroppen kan komma i form inför en Ironman 70,3. Det har varit min dröm alldeles för länge helt enkelt och nu när jag blir äldre inser jag att jag kommer inte förlåta mig själv om jag inte slutför åtminstone ett sådant lopp – det vore att avbryta lite väl tidigt och det är inte likt mig.